Vandalisering eller konst?

Ibland är det roligt hur saker och ting blir. I skolan har vi för ett par veckor sedan fått ett "uppdrag". I handen fick vi BRÅ preliminära statistik över 2008, som vi som journaliststudenter skulle hitta en vinkel, göra minst en intervju och skriva en artikel.

Mitt ämne blev graffiti och klotter i Göteborg. På tre år har nämligen antalet anmälda klotterbrott nästan dubblerats och det trots (eller kanske tack vare) att Göteborg har nolltolerans emot klotter. Det har bland annat Riksteatern fått känna på när de skulle arrangera en hip hop festival i Göteborg. Eftersom hip hop och graffitikulturen i mångt och mycket går hand i hand så var det såklart helt naturligt att en del av festivalen skulle handla om graffiti. Men Göteborg stad sa nej med hänvisning till just nolltolerans-policyn gentemot klotter, vilket resulterade i en långdragen debatt på Göteborgspostens debattsida.

Debatten handlade såklart om samma sak som den har gjort ända sedan graffitikulturens vagga, och som också blev min vinkling på artikeln jag skrev som skolarbete. Är graffiti konst eller vandalisering?

Det var förra veckan för mig. För min del är artikeln inlämnad och graffitidebatten känns just...förra veckan, men för resten av Sverige blossar nog graffitidebatten upp idag när kulturministern gör en del skarpa uttalanden om graffiti till DN. Uttalanden som "graffiti är till sin natur illegalt" får det att låta som om debatten om graffiti som konst eller inte inte har förändrats sedan den för en massa år sedan började. När jag skrev artikeln gjorde jag bland annat en intervju med en graffitimålare som "absolut" tycker att graffiti är konst.

Till saken hör att jag tror att min intervjuperson och vår kulturminister skulle vara helt överens om det specifika fallet som är orsaken till kulturministerns reaktion mot graffiti. Jag tror att de bägge, trots sina olika perspektiv, skulle hålla med varandra om att det är skadegörelse.

Debatten om graffiti är konst eller inte är inte så svart och vit som den på ytan kan verka. En annan intervju jag gjorde med samverkansprojektet Trygg, vacker stad i Göteborg frågade jag dem vad de hade för inställning till graffiti. Svaret var lite av en chock för mig vid tillfället: vissa tycker ju att graffiti är konst...

Jag frågade dock om inte en del graffiti ändå kunde vara konst och fick då till svar att en del visst kunde vara det, men att graffiti på fel ställen är klotter och skadegörelse. Man kan ju då fråga sig vad som är "rätt ställen" i en stad där inte ens riksteatern får dispens emot nolltolerans-policyn?

Min graffitimålande intervjuperson bekräftar status quo. Hen har lagt sprayflaskan på hyllan eftersom det inte finns någonstans att måla i Göteborg utan att riskera att åka fast. Hen känner också lite frustrerad över det eftersom hen "bara vill måla". Även om det, för tillfället iaf, är slut med graffitimålande för intervjupersonens del så är det många graffitimålare som inte resonerar på samma sätt utan fortsätter även om det är olagligt, och det kommer alltid att finnas sådana personer. För dem innebär ett totalförbud mot graffiti att det bara blir mer likt ett sport att syssla med det och därför en ännu större spänning.

Så på ena sidan har vi ett gäng politiker med en tydlig uppfattning om att vad som är konst och inte och som genom klotterförbud och nolltoleranser mer verkar reproducera graffitikulturen som en undergroundverksamhet. Graffitikulturen blir mer en politisk manifestering mot kultur- och makteliten än en konstform. Å andra sidan har vi även de få eldsjälar som fortfarande tror på graffitin som konstform, men som å andra sidan generaliseras som klottrare och vandaler.

Det är denna typ av saker som det bör diskuteras mer om. Man bör tänka på hur förbuden påverkar de som drabbas av dem. Kan det inte vara så att man genom förbud egentligen skapar ett större problem än vad det annars skulle ha varit? Kan vi tänka oss om graffiti från början hade accepterats som konstform, hur hade våra byggnader och parker sett ut då?