Vid sidan av dagens stora nyhetshändelse, att skattebetalarna får betala ett bröllop nästa år, så sänder tv4 Göteborg ett inslag som nästan får mig att sätta yoghurten i halsen.
Volvo PV har nämligen rotat i en massa offentliga papper och kommit fram till att sveriges kommuner och landsting bara köper 26% svenska tjänstefordon (alltså antingen Volvo eller Saab). Det jämför man med bland annat hur motsvarande siffra ser ut i Frankrike där man uppger att de köper 98% franskt.
Det här upprör tydligen Volvo PV som beskyller kommuner och landsting för de ekonomiska problem de står inför idag. Man tycker att offentligheten borde vara mer lojal mot sina industriföretag.
Hur patetiskt är inte det? För det första är varken Volvo eller Saab svenska längre utan ägs av amerikanska bilföretag. För det andra så har Sveriges kommuner och landsting inga som helst skyldigheter att stödköpa bilar av varken Volvo eller Saab. Bägge är privata företag som lyder under marknadens lagar. Varför i hela friden skulle skattebetalare behöva ge bidrag till företag för att de tar dåliga beslut?
Nej Volvo, sluta gnäll och inse vad problemen egentligen är. Ni tillverkar inte längre några miljöbilar. Era bilmodeller är dessutom alldeles för stora och dyra. Lös era egna problem istället för att sopa dem under mattan. Ni skämmer bara ut er själva.
tisdag 24 februari 2009
tisdag 17 februari 2009
Moderaterna flörtar med Sverigedemokraternas väljare
Idag går ut Migrationsministern Tobias Billström (m) ut med ett förslag om ny invadringspolitik och argumenterar för den på DN debatt. Förslaget osar verkligen av inspiration från Sverigedemokraterna i sin vidriga syn på invandrare och logiska hopp. Det märks verkligen att moderaterna försöker fiska röster ifrån Sverigedemokraterna, men motiveringarna haltar betänkligt.
Enligt förslaget ska man bland annat kunna frånta invandrare vars "medborgarskap som givits på felaktiga grunder, exempelvis genom falsk identitet, hot eller mutor". Medborgarskap är någonting väldigt grundläggande och viktigt i sågott som samtliga länder i världen. Med medborgarskap följer en mängd rättigheter som man annars inte har som asylsökande. Bland annat den demokratiska förutsättningen att få rösta. Enligt Billströms förslag skall man alltså kunna frånta medborgarskapet om det är utgivet på felaktiga grunder, men vad händer med de som blir utsatta för detta? En del av dem kommer säkerligen inte ha medborgarskap i något land överhuvudtaget, eftersom man i en del länder automatiskt blir av med sitt medborgarskap om man får medbogarskap i ett annat land, och sållar sig därmed till den lilla, men ack så bortglömda skaran människor i världen som officiellt inte har något hemland, ergo knappt några rättigheter överhuvudtaget. Tycker Billström att detta är bra? Tycker han att Sverige borde vara ett land som förpassar medborgare till det civila ingenmansland som människor utan medborgarskap befinner sig i?
Billström tycker även att det ska bli lättare att utvisa invandrare som begår grova brott. Jag har en fråga angående det: om vi ska utvisa personer med grund i vad för slags brott de har begått, borde vi inte kunna utvisa "vanliga svenskar" ur landet på samma slags grunder?
Generellt sett så verkar förslaget utgå ifrån den ytterst tveksamma analysen att hudfärg eller etiskt ursprung är en orsak till att man begår brott. Jag vet inte hur många gånger man har ältat det här innan, men det finns så mycket som tyder på att just etiskt ursprung inte är en orsak. Då glömmer man bort en mängd olika, dest mer relevanta variabler såsom inkomster, social miljö etc. Alltså saker som inte på något sätt har samband med vilket ursprung de har. Visst, jag vet också att "invandrare" är överrepresenterade i brottsstatistiken, men vad får Billström och kompani att tro att det verkligen är orsaken till det?
Det nya förslaget till invandringspolitik är en tillbakagång med flera decennier. Människorsynen som ligger i grunden är någonting som mer liknar 50-tal än 2000-talet. Jag vill även passa på att ge en eloge till CUF:s ordförande Magnus Andersson som verkligen sätter ner foten och tar tydligt avstånd från detta förslag och hotar att inte rösta för alliansen om detta går igenom.
Edit: En eloge till till Ulrika Karlsson, riksdagsledamot för moderaterna, för att även hon ser längre än näsan räcker på newsmill.
Enligt förslaget ska man bland annat kunna frånta invandrare vars "medborgarskap som givits på felaktiga grunder, exempelvis genom falsk identitet, hot eller mutor". Medborgarskap är någonting väldigt grundläggande och viktigt i sågott som samtliga länder i världen. Med medborgarskap följer en mängd rättigheter som man annars inte har som asylsökande. Bland annat den demokratiska förutsättningen att få rösta. Enligt Billströms förslag skall man alltså kunna frånta medborgarskapet om det är utgivet på felaktiga grunder, men vad händer med de som blir utsatta för detta? En del av dem kommer säkerligen inte ha medborgarskap i något land överhuvudtaget, eftersom man i en del länder automatiskt blir av med sitt medborgarskap om man får medbogarskap i ett annat land, och sållar sig därmed till den lilla, men ack så bortglömda skaran människor i världen som officiellt inte har något hemland, ergo knappt några rättigheter överhuvudtaget. Tycker Billström att detta är bra? Tycker han att Sverige borde vara ett land som förpassar medborgare till det civila ingenmansland som människor utan medborgarskap befinner sig i?
Billström tycker även att det ska bli lättare att utvisa invandrare som begår grova brott. Jag har en fråga angående det: om vi ska utvisa personer med grund i vad för slags brott de har begått, borde vi inte kunna utvisa "vanliga svenskar" ur landet på samma slags grunder?
Generellt sett så verkar förslaget utgå ifrån den ytterst tveksamma analysen att hudfärg eller etiskt ursprung är en orsak till att man begår brott. Jag vet inte hur många gånger man har ältat det här innan, men det finns så mycket som tyder på att just etiskt ursprung inte är en orsak. Då glömmer man bort en mängd olika, dest mer relevanta variabler såsom inkomster, social miljö etc. Alltså saker som inte på något sätt har samband med vilket ursprung de har. Visst, jag vet också att "invandrare" är överrepresenterade i brottsstatistiken, men vad får Billström och kompani att tro att det verkligen är orsaken till det?
Det nya förslaget till invandringspolitik är en tillbakagång med flera decennier. Människorsynen som ligger i grunden är någonting som mer liknar 50-tal än 2000-talet. Jag vill även passa på att ge en eloge till CUF:s ordförande Magnus Andersson som verkligen sätter ner foten och tar tydligt avstånd från detta förslag och hotar att inte rösta för alliansen om detta går igenom.
Edit: En eloge till till Ulrika Karlsson, riksdagsledamot för moderaterna, för att även hon ser längre än näsan räcker på newsmill.
måndag 16 februari 2009
Bokrecension: Tyst hav av Isabella Lövin
Fiskedebatten i Sverige torde inte ha undgått speciellt många. År efter år kommer larmrapporter om att torsken håller på att bli utfiskad ur svenska vatten. Något som oftast efterföljs av vilda protester ifrån fiskeindustrin som menar att det är fullt med torsk i de svenska vattnen. Kvar står vi som fiskätande konsumenter och undrar vilka det är som har rätt. I Tyst hav ger Isabella Lövin svar på tal. Boken är en skarp kritik av den svenska fiskeripolitiken, men hon vågar även breda ut den över EU:s fiskerisubventioneringar.
Boken är fylld med tungt statistiskt material, men det blandas ut med intervjuer av tjänstemän, forskare och såklart en och annan fiskare. Trots en mängd obligatoriska faktauppgifter som måste redovisas så blir aldrig Tyst hav särskilt tungläst eller tråkig. Tvärtom är nog detta så nära en lättläst thriller man kan komma inom reportagegenren. Delvis beror det på upplägget. Boken börjar egentligen där den slutar: argumenten för varför fiskeripolitiken både i Sverige och i EU borde förändras på ett fundamentalt plan. Argumenten är kontroversiella och inbjuder till vidare läsning och visst blir man nyfiken på dem. Resten av boken utvecklas argumenten ett och ett och man vill inte missa ett enda av dem. Att de flesta och viktigaste faktauppgifterna är väl grundade i politiska styrdokument och även intervjuer med välmeriterade forskare gör inte saken sämre.
Det gedigna journalistiska arbete som Isabella Lövin har lagt ner på denna bok har bland annat belönats med Stora journalistpriset och Guldspaden, och när man läser den så är det inte svårt att förstå varför. När man väl har läst igenom den så kommer man aldrig se på en fiskdisk på samma sätt, och det är någonting vi bör tacka henne för. Då är det också tur att det längst bak i boken finns en liten guide till vad man bör tänka på när man väl står där bland fiskpinnar och frysta fiskfiléer utan ursprungmärkning.
Boken är fylld med tungt statistiskt material, men det blandas ut med intervjuer av tjänstemän, forskare och såklart en och annan fiskare. Trots en mängd obligatoriska faktauppgifter som måste redovisas så blir aldrig Tyst hav särskilt tungläst eller tråkig. Tvärtom är nog detta så nära en lättläst thriller man kan komma inom reportagegenren. Delvis beror det på upplägget. Boken börjar egentligen där den slutar: argumenten för varför fiskeripolitiken både i Sverige och i EU borde förändras på ett fundamentalt plan. Argumenten är kontroversiella och inbjuder till vidare läsning och visst blir man nyfiken på dem. Resten av boken utvecklas argumenten ett och ett och man vill inte missa ett enda av dem. Att de flesta och viktigaste faktauppgifterna är väl grundade i politiska styrdokument och även intervjuer med välmeriterade forskare gör inte saken sämre.
Det gedigna journalistiska arbete som Isabella Lövin har lagt ner på denna bok har bland annat belönats med Stora journalistpriset och Guldspaden, och när man läser den så är det inte svårt att förstå varför. När man väl har läst igenom den så kommer man aldrig se på en fiskdisk på samma sätt, och det är någonting vi bör tacka henne för. Då är det också tur att det längst bak i boken finns en liten guide till vad man bör tänka på när man väl står där bland fiskpinnar och frysta fiskfiléer utan ursprungmärkning.
Om rättegången mot Piratebay
Idag inleddes den omtalade rättegången mot piratebay. Det finns mycket att säga om hela detta spektakel, men man kan iaf konstatera att allmänintresset är enormt. Rättegången sänds direkt på svt:s hemsida, vilket är tämligen ovanligt, DN har en hel del artiklar som på ett eller annat sätt kan relateras till rättegången etc.
Det är intressant att se hur piratebay har lyckats blivit en slags symbol för hela fildelningsfenomenet. De är ju långt ifrån den enda torrentsökmotorn på internet, men att döma av mängden mediebevakning så kan det lätt framstå som det. På ett sätt speglar det hela rättegången. Det är, som piratebay själva säger, en politisk rättegång. Piratebay kommer inte försvinna ifrån nätet även om de döms i domstol, troligtvis kommer inte heller människor i allmänhet fildela (illegalt) i mindre utsträckning. Rättegångens utslag har egentligen bara ett symboliskt värde i att Sverige inte ska framstå som "det svarta fåret" i världen. Landet där fildeningen är ett brott, men där risken att bli åtalad är offantligt liten och de påföljande straffen knappast avskräcker någon när det ställs i relation mot risken att åka fast.
Hela tanken att piratebay står som ensam ansvarig till all illegal fildelning i världen(?) är, i sin lindrigaste form, helt bizarr. Piratebay är inte fildelarna i sig utan egentligen bara den infrastruktur som mycket av den illegala fildelningen sker genom. Att ställa dem som ansvariga för hela grejen är ungefär samma sak som om man skulle ställa vägverket inför rätta som ansvariga för all smuggling över landets gränser.
Anledningen till att man åtalar just piratebay när det i själva verket är mellan 1-3 miljoner vanliga svenska medborgare som står för brottet illegal fildelning, övergår mitt förstånd. Förutom att man riskerar att bli ovän med väldigt många människor, så skulle det vara en form av juridiskt mord om de faktiskt blir dömda. Hur rättssäkert är Sverige egentligen om så sker?
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är ganska skönt att rättegången faktiskt blir av. Oavsett vad utfallet blir, så kommer budskapet iaf vara tydligt. Om jag ska gissa, i egenskap av att vara tämligen begränsad i mitt juridiska kunnande, men som ändå har följt debatten länge, så ser tror jag att det slutligen kommer att bli ett friande utslag. Jag hoppas iaf på det. Allt annat skulle vara skandal för Sverige.
Det är intressant att se hur piratebay har lyckats blivit en slags symbol för hela fildelningsfenomenet. De är ju långt ifrån den enda torrentsökmotorn på internet, men att döma av mängden mediebevakning så kan det lätt framstå som det. På ett sätt speglar det hela rättegången. Det är, som piratebay själva säger, en politisk rättegång. Piratebay kommer inte försvinna ifrån nätet även om de döms i domstol, troligtvis kommer inte heller människor i allmänhet fildela (illegalt) i mindre utsträckning. Rättegångens utslag har egentligen bara ett symboliskt värde i att Sverige inte ska framstå som "det svarta fåret" i världen. Landet där fildeningen är ett brott, men där risken att bli åtalad är offantligt liten och de påföljande straffen knappast avskräcker någon när det ställs i relation mot risken att åka fast.
Hela tanken att piratebay står som ensam ansvarig till all illegal fildelning i världen(?) är, i sin lindrigaste form, helt bizarr. Piratebay är inte fildelarna i sig utan egentligen bara den infrastruktur som mycket av den illegala fildelningen sker genom. Att ställa dem som ansvariga för hela grejen är ungefär samma sak som om man skulle ställa vägverket inför rätta som ansvariga för all smuggling över landets gränser.
Anledningen till att man åtalar just piratebay när det i själva verket är mellan 1-3 miljoner vanliga svenska medborgare som står för brottet illegal fildelning, övergår mitt förstånd. Förutom att man riskerar att bli ovän med väldigt många människor, så skulle det vara en form av juridiskt mord om de faktiskt blir dömda. Hur rättssäkert är Sverige egentligen om så sker?
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är ganska skönt att rättegången faktiskt blir av. Oavsett vad utfallet blir, så kommer budskapet iaf vara tydligt. Om jag ska gissa, i egenskap av att vara tämligen begränsad i mitt juridiska kunnande, men som ändå har följt debatten länge, så ser tror jag att det slutligen kommer att bli ett friande utslag. Jag hoppas iaf på det. Allt annat skulle vara skandal för Sverige.
söndag 15 februari 2009
Vandalisering eller konst?
Ibland är det roligt hur saker och ting blir. I skolan har vi för ett par veckor sedan fått ett "uppdrag". I handen fick vi BRÅ preliminära statistik över 2008, som vi som journaliststudenter skulle hitta en vinkel, göra minst en intervju och skriva en artikel.
Mitt ämne blev graffiti och klotter i Göteborg. På tre år har nämligen antalet anmälda klotterbrott nästan dubblerats och det trots (eller kanske tack vare) att Göteborg har nolltolerans emot klotter. Det har bland annat Riksteatern fått känna på när de skulle arrangera en hip hop festival i Göteborg. Eftersom hip hop och graffitikulturen i mångt och mycket går hand i hand så var det såklart helt naturligt att en del av festivalen skulle handla om graffiti. Men Göteborg stad sa nej med hänvisning till just nolltolerans-policyn gentemot klotter, vilket resulterade i en långdragen debatt på Göteborgspostens debattsida.
Debatten handlade såklart om samma sak som den har gjort ända sedan graffitikulturens vagga, och som också blev min vinkling på artikeln jag skrev som skolarbete. Är graffiti konst eller vandalisering?
Det var förra veckan för mig. För min del är artikeln inlämnad och graffitidebatten känns just...förra veckan, men för resten av Sverige blossar nog graffitidebatten upp idag när kulturministern gör en del skarpa uttalanden om graffiti till DN. Uttalanden som "graffiti är till sin natur illegalt" får det att låta som om debatten om graffiti som konst eller inte inte har förändrats sedan den för en massa år sedan började. När jag skrev artikeln gjorde jag bland annat en intervju med en graffitimålare som "absolut" tycker att graffiti är konst.
Till saken hör att jag tror att min intervjuperson och vår kulturminister skulle vara helt överens om det specifika fallet som är orsaken till kulturministerns reaktion mot graffiti. Jag tror att de bägge, trots sina olika perspektiv, skulle hålla med varandra om att det är skadegörelse.
Debatten om graffiti är konst eller inte är inte så svart och vit som den på ytan kan verka. En annan intervju jag gjorde med samverkansprojektet Trygg, vacker stad i Göteborg frågade jag dem vad de hade för inställning till graffiti. Svaret var lite av en chock för mig vid tillfället: vissa tycker ju att graffiti är konst...
Jag frågade dock om inte en del graffiti ändå kunde vara konst och fick då till svar att en del visst kunde vara det, men att graffiti på fel ställen är klotter och skadegörelse. Man kan ju då fråga sig vad som är "rätt ställen" i en stad där inte ens riksteatern får dispens emot nolltolerans-policyn?
Min graffitimålande intervjuperson bekräftar status quo. Hen har lagt sprayflaskan på hyllan eftersom det inte finns någonstans att måla i Göteborg utan att riskera att åka fast. Hen känner också lite frustrerad över det eftersom hen "bara vill måla". Även om det, för tillfället iaf, är slut med graffitimålande för intervjupersonens del så är det många graffitimålare som inte resonerar på samma sätt utan fortsätter även om det är olagligt, och det kommer alltid att finnas sådana personer. För dem innebär ett totalförbud mot graffiti att det bara blir mer likt ett sport att syssla med det och därför en ännu större spänning.
Så på ena sidan har vi ett gäng politiker med en tydlig uppfattning om att vad som är konst och inte och som genom klotterförbud och nolltoleranser mer verkar reproducera graffitikulturen som en undergroundverksamhet. Graffitikulturen blir mer en politisk manifestering mot kultur- och makteliten än en konstform. Å andra sidan har vi även de få eldsjälar som fortfarande tror på graffitin som konstform, men som å andra sidan generaliseras som klottrare och vandaler.
Det är denna typ av saker som det bör diskuteras mer om. Man bör tänka på hur förbuden påverkar de som drabbas av dem. Kan det inte vara så att man genom förbud egentligen skapar ett större problem än vad det annars skulle ha varit? Kan vi tänka oss om graffiti från början hade accepterats som konstform, hur hade våra byggnader och parker sett ut då?
Mitt ämne blev graffiti och klotter i Göteborg. På tre år har nämligen antalet anmälda klotterbrott nästan dubblerats och det trots (eller kanske tack vare) att Göteborg har nolltolerans emot klotter. Det har bland annat Riksteatern fått känna på när de skulle arrangera en hip hop festival i Göteborg. Eftersom hip hop och graffitikulturen i mångt och mycket går hand i hand så var det såklart helt naturligt att en del av festivalen skulle handla om graffiti. Men Göteborg stad sa nej med hänvisning till just nolltolerans-policyn gentemot klotter, vilket resulterade i en långdragen debatt på Göteborgspostens debattsida.
Debatten handlade såklart om samma sak som den har gjort ända sedan graffitikulturens vagga, och som också blev min vinkling på artikeln jag skrev som skolarbete. Är graffiti konst eller vandalisering?
Det var förra veckan för mig. För min del är artikeln inlämnad och graffitidebatten känns just...förra veckan, men för resten av Sverige blossar nog graffitidebatten upp idag när kulturministern gör en del skarpa uttalanden om graffiti till DN. Uttalanden som "graffiti är till sin natur illegalt" får det att låta som om debatten om graffiti som konst eller inte inte har förändrats sedan den för en massa år sedan började. När jag skrev artikeln gjorde jag bland annat en intervju med en graffitimålare som "absolut" tycker att graffiti är konst.
Till saken hör att jag tror att min intervjuperson och vår kulturminister skulle vara helt överens om det specifika fallet som är orsaken till kulturministerns reaktion mot graffiti. Jag tror att de bägge, trots sina olika perspektiv, skulle hålla med varandra om att det är skadegörelse.
Debatten om graffiti är konst eller inte är inte så svart och vit som den på ytan kan verka. En annan intervju jag gjorde med samverkansprojektet Trygg, vacker stad i Göteborg frågade jag dem vad de hade för inställning till graffiti. Svaret var lite av en chock för mig vid tillfället: vissa tycker ju att graffiti är konst...
Jag frågade dock om inte en del graffiti ändå kunde vara konst och fick då till svar att en del visst kunde vara det, men att graffiti på fel ställen är klotter och skadegörelse. Man kan ju då fråga sig vad som är "rätt ställen" i en stad där inte ens riksteatern får dispens emot nolltolerans-policyn?
Min graffitimålande intervjuperson bekräftar status quo. Hen har lagt sprayflaskan på hyllan eftersom det inte finns någonstans att måla i Göteborg utan att riskera att åka fast. Hen känner också lite frustrerad över det eftersom hen "bara vill måla". Även om det, för tillfället iaf, är slut med graffitimålande för intervjupersonens del så är det många graffitimålare som inte resonerar på samma sätt utan fortsätter även om det är olagligt, och det kommer alltid att finnas sådana personer. För dem innebär ett totalförbud mot graffiti att det bara blir mer likt ett sport att syssla med det och därför en ännu större spänning.
Så på ena sidan har vi ett gäng politiker med en tydlig uppfattning om att vad som är konst och inte och som genom klotterförbud och nolltoleranser mer verkar reproducera graffitikulturen som en undergroundverksamhet. Graffitikulturen blir mer en politisk manifestering mot kultur- och makteliten än en konstform. Å andra sidan har vi även de få eldsjälar som fortfarande tror på graffitin som konstform, men som å andra sidan generaliseras som klottrare och vandaler.
Det är denna typ av saker som det bör diskuteras mer om. Man bör tänka på hur förbuden påverkar de som drabbas av dem. Kan det inte vara så att man genom förbud egentligen skapar ett större problem än vad det annars skulle ha varit? Kan vi tänka oss om graffiti från början hade accepterats som konstform, hur hade våra byggnader och parker sett ut då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)